Jag är väldigt glad att Wilton inte har napp, men det är hans egen förtjänst och inte vår. Han var i början en väldigt gnällig bebis och vi försökte faktiskt få honom att gilla nappen, just för att vi hoppades på att den kunde göra honom lite nöjdare. Men den åkte bara ut, det var helt enkelt inget för honom. När han var runt fem månader (antagligen i samband med att tänderna började titta fram) blev nappar plötsligt intressant, men då valde vi att plocka bort dem. Kändes bara onödigt då vi klarat fem månader utan!
Men... Något magiskt är det ändå med nappar! Nu brukar jag ha en i skötväskan, för om han blir trött när vi är ute med vagnen men inte kommer till ro och somnar är det bara att ge honom nappen. Då tuggar han lite på kanten och somnar på ett ögonblick! Lustigt!
Magisk napp
Naww.. Med nappen i handen och allt...
SvaraRaderaJa, det är ju det som är så lustigt. Han SUGER ju inte på nappen, han tuggar bara lite på kanten sen somnar han med den i handen :)
RaderaDet kanske helt enkelt blir så om man börjar med napp efter de fått tänder. Låter som en smart idé. Är ju annars många barn som har napp hur länge som helst.
RaderaAlltså alla mina utom en har haft napp - A valde själv att ta tummen vilket är ett värre problem tycker jag, svårare att vänja av med, men vad gör man....
SvaraRaderaE har nappar, helst många, men hon vill också mycket hellre hålla dem i händerna (hon är ju två nu) Tokstollebarn. Men allt som funkar =D
Tack för dina kommentarer, vad roligt att du kikade runt lite. Vilket fint sätt att se på ”ormhjärtat”.
RaderaVad gäller napp håller jag helt med om devisen ”allt som funkar” Nu ville ju Wilton inte ha napp, så då slapp jag (pappan är inte alls lika anti-napp) bekymra mig om nackdelarna. Samtidigt kan jag ändå känna att det är lite synd, nappen verkar bli en oerhörd trygghet för många barn! Med tummen är ”faran” inte över än, som du skrev blir det ofta klurigare att vänja av med. Det blir som det blir :)